Vad händer här?

Ibland har jag svårt att veta vad och hur mycket jag ska skriva om på bloggen. Jag vet ju att livet går både upp och ner och jag brukar för det mesta kunna vara positiv, men när det negativa överväger går det åt mycket energi för att "hålla näsan ovanför vattenytan". Jag vill i alla fall göra ett försök att tala om varför det är ovanligt tyst på min blogg.

Som jag nämnt tidigare fick jag problem efter ögonoperationen och först efter tre samtal till ögonkliniken fick jag komma på återbesök. Det visade sig då att läkningen inte alls gått som beräknat och jag har gjort flera återbesök och provat olika droppar och salvor. Nu känns det bättre och i morgon är det dags för ett nytt läkarbesök. Dessutom har jag fått glaskroppsavlossning i samma öga, inget farligt och inget samband med operationen men nog så irriterande.  Det känns som jag har en svärm småflugor runt mig som jag vill vifta bort och värst märks det mot vit bakgrund och när jag försöker läsa en bok. Får nog lära mig leva med det.

När KM var på besök hos sin neurolog i oktober, tyckte hon att hans heshet och svårighet att tala blivit mycket sämre under det senaste året och att det inte har med hans typ av MS att göra. Remiss till öron-näsa-hals och i december var jag med KM på undersökning. Det visade sig att han har en tumör på ena stämbandet, vilket har resulterat i en mängd undersökningar både på ViN i Norrköping och US i Linköping. Beslut har tagits att han ska börja strålas den 5 februari på Onkologen i Linköping och behandlingen ska fortgå 34 gånger med 5 gånger i veckan alltså totalt 7 veckor. På fredag ska vi till Linköping på förberedelsemöte #2 och diskutera möjligheten till transport och/eller övernattning. Hoppas det ordnar sig på bästa sätt.

Mitt i allt detta har vi beslutat att flytta till sommaren. Funderingarna har funnits en längre tid, men när vi väl bestämt oss tog det mindre än två veckor innan vi skrivit på kontrakt för en lägenhet som är under byggnad mitt i centrum av Norrköping. Vårt hus är ute till försäljning och visning ska ske om en vecka. Snabba ryck med andra ord. Sedan kommer det jobbiga med själva flytten, men vi har 5 månader på oss och med hjälp av släkt och vänner kommer det att gå bra.

Som tur är finns det glädjeämnen också. Först är det Laban som förgyller vår tillvaro och som betyder jättemycket för oss båda. För egen del är det givetvis stickningen som ger mig tröst när det känns litet tungt. Jag har alltid flera stickningar att välja på och just nu stickar jag på en hjärtefilt till Etiopien i grönt och blått Cito från Sandnes. Dessutom finns den påbörjade koftan "Milena"och sjalen "Den knubbige jonglören", som ligger i min stickkorg. Två par vantar har jag stickat i natur och vinrött med litet olika varianter i mönstret.

För mig är stickningen den bästa terapin. Försöker träffa mina stickvänner också, men tyvärr blir det inte så ofta jag kan vara med på stickcaféet. Ser fram emot en dag på Syfestivalen och Stickas årsmöte den 15/2, då jag hoppas träffa många av mina stickvänner.

Årets sista dag

Så har det blivit dags för nyårsafton 2012 - ett år som innehållit både upp- och nedgångar, men i stort sett varit ett hyggligt år. Kommer inte att avge några nyårslöften, men har förhoppningen att jag ska bli mer aktiv på nätet. Ja, hoppas kan man ju alltid - eller hur :-).

I mina gömmor hittade jag 6 gamla nyårskort, som jag köpte för flera år sedan från S:t Ragnhilds Gille i Söderköping. Konstnären är Einar Nerman (med Solstickan). Tycker att de passar bra för min nyårshälsning på bloggen. Vill tacka alla som följer min blogg, då jag vet att jag har flera läsare. Tackar också för alla  trevliga och uppmuntrande kommentarer jag fått under året.

Önskar alla läsare ett gott slut på 2012 och  

ETT GOTT NYTT ÅR 2013!     

Klar för start / problem

I natt klockan 3 är det dags att lägga upp maskorna till Fair Isle-vantarna som är ett av projekten jag ska delta med i OS-stickningen. Inte säkert att jag kommer att vara vaken klockan 3. Jag får se, annars startar jag så fort jag vaknar. Det lustiga är att jag natten till fredagen vaknade klockan 3 och det tog en stund innan jag kom på att det var ett dygn för tidigt. Är i alla fall förberedd med garn, stickor och beskrivning. Ser fram emot att följa alla projekt som deltar i Team Sweden.

Ibland kan det vara jobbigt att vara beroende av samhällets tjänster. Eftersom KM är multihandikappad och funktionshindrad får vi ta hjälp av hemtjänst och färdtjänst. För det mesta fungerar det skapligt, men ibland inträffar situationer som gör att jag "går i taket". Jag förstår att det är svårt att planera så alla blir nöjda. Kan bara inte förstå att ena dagen kommer hemtjänsteen kommer klockan 7.30 och nästa dag klockan 9.30. Om sedan planeringen missar kan det hända som förra veckan att hemtjänsten kommer klockan 9.05 när KM ska hämtas av färdtjänsten klockan 9.30 (måste vara klar 9,15 enligt reglerna). Det resulterade i en hastig påklädning, ingen frukost och att vi glömde hörapparaten. Stressigt i överkant, men han fanns på plats i tid.

Sedan kan det vara det motsatta förhållandet som hände i tisdags. KM var klar och satt i rullstolen ute vid gatan och väntade på färdtjänstbussen klockan 9.30. Ingen buss kom och efter den obligatoriska väntetiden på 15 min ringde jag och fick veta att man var försenad och skulle komma om 10 min. Efter ytterligare 20 minuter ringde jag igen två gånger och fick till slut beskedet att resan var omplanerad och att bussen skulle komma 10.20. KM var då genomfrusen och kom givetvis försent till gymnastiken. Känner att jag har mycket lätt att "tappa kontrollen". Nu sansade jag mig och väntade till kvällen innan jag skrev ett långt mail till Tekniska Verken och förklarade vad som hänt. Dagen därpå fick jag ett mycket trevligt telefonsamtal med tack för mitt mail och där det framgick att man skulle undersöka vad som gått snett. Då känns det litet lättare när någon vill ta tag i problemet.

En utmärkelse

Strax efter att jag kommit hem efter operationen fick jag en utmärkelse från Linda. Tack så mycket! Det värmer alltid att bli uppmärksammad. Först nu har det blivit tillfälle att skriva ner följande 10 saker om mig:

1. När min väninna U och jag var 17 år och just slutat flickskolan, for vi till Paris för att som au pair. Tyvärr blev det ingen höjdare utan jag åkte hem efter ca 2 månader.

2. När jag var 21 år skulle min väninna C och jag åka till Madrid och hade fått tjänstledigt i 3 månader för att studera spanska. C fick resförbud av sin pappa (då hon inte var myndig) och jag reste ensam. Trivdes så bra att jag ville stanna. Efter 3 månader fick jag ett arbete på en resebyrå och placerades i Palma de Mallorca. Kanske hade jag varit kvar där fortfarande, om jag inte efter 10 månader måste opereras i Palma för blindtarmsinflammation. Den dyra sjukhusräkningen tvingade mig att åka hem. Talar fortfarande spanska

3. Några år senare var det dags för bröllop för KM och mig på Svenska Ambassaden i Teheran för vidare färd till Khorramshahr/Abadan vid Persiska viken, där vi bodde de närmaste 2 åren. I våras firade vi guldbröllop.

4. Började arbeta som sekreterare på Nefa, där jag kom att arbeta i 30 år, och slutade som logistikplanerare då företaget efter flera namnbyten hette Whirlpool.

5. Under 70-talet läste jag på halvfart på Universitetet i Linköping samtidigt som jag arbetade heltid. Det resulterade i en fil.kand i sociologi, pedagogik och psykologi. Mycket nyttigt för mitt självförtroende.

6. I slutet av 80-talet började jag sticka tröjor inspirerad av barnboksförfattarinnan Inger Sandberg. Hade länge haft en dröm att få visa upp mina tröjor och sommaren 1990 fick jag delta i en veckas utställning på Lilla Kanalmagasinet i Söderköping. Ytterligare 3 somrar fick jag delta. Den här bilden av mig och mina tröjor fanns i Norrköpings Tidningar 1 aug 1990.

7. 1993 kom lapptekniken in i mitt liv och stickningen kom i andra hand. 1995 bildades Stjärnkviltarna, som jag ansvarade för under 10 år.

8. På 80-talet började KM och jag att spela golf och fortsatte med det i 12 år tills KM:s sjukdom gjorde att han måste sluta. Vi hade en andelslägenhet på Costa del Sol, där vi spelade 3 veckor varje vår. Jag fortsatte några år ytterligare, men det var inte lika roligt att spela ensam. Hade ett handicap på runt 24 när jag slutade.

9. KM och jag har alltid älskat att resa och vi har besökt många platser, men det som blev vårt favoritmål är Bali, som vi besökte 4 gånger och där vi fortfarande har vänner.

10.Vårt äktenskap har tyvärr varit barnlöst, men det är nog först nu som jag känner att jag saknar barn och barnbarn. Vi kompenserar det med KM:s och mina brorsbarn.

Det är många jag skulle vilja ge den här utmärkelsen till, men eftersom den har vandrat runt ett tag, väljer jag att inte skicka den vidare.