Sorg

Ett mycket svårt och tungt inlägg att skriva, men jag vill göra det för att berätta vad som hänt. Tyvärr har Blogger trilskats med mig idag, så när jag skulle publicera inlägget bara försvann det och utkastet är tomt. Börjar om på nytt.

Käre Maken har ju varit hemma i tre veckor och skulle börja en ny period på Lennings igår. I söndags mådde han dåligt, hade svårt att andas och det rosslade i bröstet. Jag ringde sjukvårdsteamet och två sköterskor kom hem. Blodtrycket var mycket lågt och de ansåg att han behövde syrgas. Man ringde efter en ambulans och vi åkte till Vrinnevisjukhuset, där ett team stod och väntade på oss. Efter lungröntgen blev han inlagd på Medicin avd 4. Jag åkte hem sent på kvällen och man lovade ringa om något hände. I måndags åkte jag dit och satt flera timmar och höll hans hand, pratade om vilka fina 55 år vi haft tillsammans, alla underbara resor vi gjort och sommarvandringarna i fjällen, som vi älskade att göra när han kunde gå. Kände att han såg alla minnen framför sig och vi hade en mycket fin dag tillsammans. Han blev trött och jag åkte hem för att sova några timmar. Klockan 23.15 ringer telefonen och en sköterska talar om att när hon tittat till honom hade han stilla och lugnt somnat in. Vill inte förstå att det gått så fort och är besviken på att läkarna inte förberett mig på att det kunde bli så här. Tårarna strömmade utmed kinderna och det var tur att jag hade Laban som tröst. Underbart! Lovade att komma upp direkt på morgonen och försökte sova några timmar. Han var så lugn och fin när jag fick se honom och förstod att han varit redo att lämna mig, att det var skönt att slippa smärtan och få frid. Fick det sedan bekräftat av läkaren, som behandlat honom på avdelningen, att han varit mycket lugn och inte visat någon ångest. Vet ju att Nils alltid kommer att finnas med mig i mitt hjärta.

Resten av gårdagen blev det många telefonsamtal och i morgon ska anhörigkonsulenten följa med mig till begravningsbyrån för att bestämma hur begravningen ska ske. Det är så mycket som också måste ordnas, alla hjälpmedel måste bort bl.a. 3 rullstolar, trapphiss, sjukhussäng. Mediciner måste plockas ihop och lämnas till apoteket. Gör en lista och får stryka vartefter saker blir avklarade.

Nu ska jag göra mig i ordning för Laban och jag ska på lunch och eventuellt hinner jag med en titt in till Granens Aktivitet.

Fick inte med allt jag skrivit i mitt första utkast som försvann. Ska försöka skriva litet mer på bloggen, då jag vet att det har en helande effekt på mig. Just nu känner jag mig stark ena stunden och i

nästa stund forsar tårarna utmed kinderna. Den här bilden är tagen på Mallorca 2006.

Avsked

Sitter för mig själv vid datorn och väntar på hemtjänsten. Det är alldeles tyst. Theddy ligger fortfarande kvar på övervåningen och också han väntar på hemtjänsten så han får skälla på dem en sista gång. Eftersom han är en vakthund och tagit på sig uppgiften att speciellt vakta husse, har inte hans relation till "tanterna" varit den bästa. Han har också ofta fått förpassas till tvättrumme bakom ett gallert, då flera är rädda för hundar. Några har han gillat, speciellt om han blivit kliad på magen. Nu har morgonens hjälp kommit. Han fick vara framme och har blivit kliad på magen en sista gång och det känns skönt.
Just nu är jag samlad, men jag vet att tårarna kommer att strömma nerför kinderna när det är dags. KM har bestämt att han vill vara med och ta adjö. Han visar inte så mycket känslor för mig, men jag vet att han är mycket ledsen inombords. Han berättar för alla han träffar hur tråkigt han tycker det är.

Ett stort tack för alla värmande tankar och kramar vi fått. Det hjälper oss i en jobbig tid att veta att det är så många som tänker på oss.