Ett stämningsfullt farväl

Idag har jag tillsammans med släkt och vänner tagit farväl av Nils vid en mycket stämningsfull begravningsakt i Matteus kapell i Norrköping. Solen sken och spred ett underbart ljus över kistan, som var täckt av ett bårtäcke i blå toner och fina blomsterdekorationer på golvet runt kistan. Tror att Nils hade uppskattat att den närmaste familjen och så många av våra vänner hade kommit och för mig kändes det tryggt med allt stöd jag fick.

Musiken jag valt var Gammal fäbodpsalm som inledning och Air av Bach som avslutning.Det viktigaste var att få med Unforgettable, som alltid varit vår speciella melodi, och eftersom jag har en cd med Nat King Cole och Natalie Cole, bestämdes att den skulle spelas. Då brast det för mig och tårarna rann utmed kinderna. En av vännerna berättade senare att Nils redan för 20 år sedan bestämt att Unforgettable skulle spelas på hans begravning. När vi tog farväl vid kistan spelades Time To Say Goodbye på orgel. Prästen talade mycket personligt om Nils och det händelserika liv han levt och de 56 år vi fick tillsammans. Mycket hade han hämtat från "Livsboken om Nils", som skrevs för några år sedan som ett projekt i Jobbfabriken. En av vännerna S från Granen, som inte själv klarade av att komma, hade skrivit ett underbart och rörande tal, som hans hustru läste upp vid kistan. Utanför kapellet fick jag många bevis för att man tyckte begravningen varit ljus, minnesvärd och mycket "personen Nils".

Eftersom jag inte ville ha någon minnesstund upplöstes samlingen efter akten, men de som ville var välkomna på kaffe i Brånnestad. Nils brorsdotter I  hade bakat banankaka och en rabarberpaj och jag bidrog med chokladmuffins och Princesstårta (Nils favorit). Stort tack till I, K och V-A för all hjälp!

Den underbara buketten liljekonvaljer kom från vännen S och kortet visar Nils i 20-årsåldern.

Glömde berätta att Laban fick vara hos Kine under begravningen och han hade skött sig mycket bra och varit så snäll, Stort tack Kine!

Sorg

Ett mycket svårt och tungt inlägg att skriva, men jag vill göra det för att berätta vad som hänt. Tyvärr har Blogger trilskats med mig idag, så när jag skulle publicera inlägget bara försvann det och utkastet är tomt. Börjar om på nytt.

Käre Maken har ju varit hemma i tre veckor och skulle börja en ny period på Lennings igår. I söndags mådde han dåligt, hade svårt att andas och det rosslade i bröstet. Jag ringde sjukvårdsteamet och två sköterskor kom hem. Blodtrycket var mycket lågt och de ansåg att han behövde syrgas. Man ringde efter en ambulans och vi åkte till Vrinnevisjukhuset, där ett team stod och väntade på oss. Efter lungröntgen blev han inlagd på Medicin avd 4. Jag åkte hem sent på kvällen och man lovade ringa om något hände. I måndags åkte jag dit och satt flera timmar och höll hans hand, pratade om vilka fina 55 år vi haft tillsammans, alla underbara resor vi gjort och sommarvandringarna i fjällen, som vi älskade att göra när han kunde gå. Kände att han såg alla minnen framför sig och vi hade en mycket fin dag tillsammans. Han blev trött och jag åkte hem för att sova några timmar. Klockan 23.15 ringer telefonen och en sköterska talar om att när hon tittat till honom hade han stilla och lugnt somnat in. Vill inte förstå att det gått så fort och är besviken på att läkarna inte förberett mig på att det kunde bli så här. Tårarna strömmade utmed kinderna och det var tur att jag hade Laban som tröst. Underbart! Lovade att komma upp direkt på morgonen och försökte sova några timmar. Han var så lugn och fin när jag fick se honom och förstod att han varit redo att lämna mig, att det var skönt att slippa smärtan och få frid. Fick det sedan bekräftat av läkaren, som behandlat honom på avdelningen, att han varit mycket lugn och inte visat någon ångest. Vet ju att Nils alltid kommer att finnas med mig i mitt hjärta.

Resten av gårdagen blev det många telefonsamtal och i morgon ska anhörigkonsulenten följa med mig till begravningsbyrån för att bestämma hur begravningen ska ske. Det är så mycket som också måste ordnas, alla hjälpmedel måste bort bl.a. 3 rullstolar, trapphiss, sjukhussäng. Mediciner måste plockas ihop och lämnas till apoteket. Gör en lista och får stryka vartefter saker blir avklarade.

Nu ska jag göra mig i ordning för Laban och jag ska på lunch och eventuellt hinner jag med en titt in till Granens Aktivitet.

Fick inte med allt jag skrivit i mitt första utkast som försvann. Ska försöka skriva litet mer på bloggen, då jag vet att det har en helande effekt på mig. Just nu känner jag mig stark ena stunden och i

nästa stund forsar tårarna utmed kinderna. Den här bilden är tagen på Mallorca 2006.

Härlig höstdag

Måste erkänna att jag inte gillar hösten, men idag har det varit ett undantag. Efter att ha drabbats av en dunderförkylning i måndags kväll har jag inte varit utanför dörren, utom för att hämta tidning och post, på tre dagar. Har haft huvudvärk, rinnsnuva, förhöjd temp och en allmän olustkänsla. Inget kul alls, men samtidigt var det skönt att KM inte varit hem, så jag bara fått ta det lugnt och försöka tillfriskna. I morse kändes det litet bättre, vilket var tur eftersom jag skulle gå ut med Tiffany både på morgonen och eftermiddagen. Däremellan skulle KM skjutsas från Lennings till Hörcentralen på Vrinnevisjukhuset för uppföljning av sina hörapparater. En blick på termometern visade att vi haft första frostnatten och att det  var +0,9 grader. Varmt klädd blev det en riktigt skön morgonpromenad. Besöket hos audionomen gick mycket bra och jag hoppas att KM:s hörapparater ska fungera nu.
Dagens bästa blev eftermiddagspromenaden med Tiffany. Hon blir så glad när jag hämtar henne och hon tycks uppskatta våra promenader. Solen sken och träd och buskar lyste i sina underbara höstfärger. Plötsligt kände jag att hösten kan vara ganska underbar. Idag kändes det verkligen som en riktig brittsommardag.

Inte som jag hoppades

När jag började känna mig något bättre och hoppades att "nu vänder det", så blev det tyvärr ett nytt bakslag. För 10 år sedan ramlade KM, for tvärs över sovrumsgolvet på rygg och fick otroliga smärtor i ryggslutet. Efter besök på akuten med åtföljande röntgen, visade det sig att han fått en fraktur på 12:e kotan i ländryggen. Det dröjde många veckor innan smärtan gick över och har känt sig skaplig tills för ca 3 veckor sedan då han började klaga över svåra ryggsmärtor igen (inget fall den här gången) och förra måndagen blev det ambulans till akuten. Ett besök som varade 10 timmar och efter röntgen visade det sig att han har kompressioner mellan kotorna i ländryggen och fick smärtstillande. Nu tycks inte tabletterna hjälpa utan jag får ta ny kontakt med vårdcentralen i nästa vecka. Eftersom han har så ont, kan han inte stå upprätt och det gör att jag är rädd att tappa honom när han behöver min hjälp. Jag har fortfarande problem med min handled, trots att det nu är 1 år sedan jag bröt den och opererades.  Vi har hemtjänst 5 gånger per dygn och kan larma vid akut hjälpbehov, men ibland känns det tungt.Vi har ännu inte fått något besked om vår ansökan att prova växelvård igen.

Lördag/söndag ska KM vara ensam för första gången, dvs ensam över natten. Vi får se hur det kommer att gå. Jag har begärt 2½ timma extra tillsyn vardera dagen. Själv ska jag åka till Eskilstuna för att delta i  Stickas lokalföreningsträff för Vetestickornas räkning. Det ska bli mycket trevligt.

Så mycket stickning har det inte blivit under tiden, men nu har babykoftan blivit klar och ska överlämnas till beställaren i nästa vecka.

Så har jag börjat på min "Fritt etter Fana", som är min "kofta" hos FB-gruppen "Kofthäxorna". Jag stickar den i garnet Lima i färgerna blågrå och natur. Blir förmodligen ett mellanting mellan bolero och kofta, då jag tänker göra den midjekort. Känns som en trevlig stickning och jag räknar med att den ska bli klar till påsken 2012.

Tråkigt nog har jag varit ganska osynlig på bloggen och måste be om ursäkt att jag varit mycket dålig på att både läsa och kommentera andra bloggar. Märker att jag har mycket att läsa igen för att komma ikapp.
Önskar er alla En trevlig helg!