Seminarium

Idag var jag inbjuden att delta i ett seminarium på Thapperska skolan "Förstärkning av stöd till anhöriga som hjälper och vårdar en närstående". Under 2010 har Norrköpings kommun haft ett projekt för att utveckla kommunens anhörigstöd. Nu var det dags för anhörigkonsulenten och teamet som arbetat med projektet att redovisa resultatet. Inbjudna var bl.a. politiker i vård- och omsorgsnämnden, chefer och myndighetsutövare inom äldre- och handikappomsorgen, anhörigkonsulenter, anhörigombud och anhöriga. Jag deltog för att representera anhöriga, vars närstående utnyttjat gästrummet på S:t Persgatan 134, våning 5. KM har bott där 3-4 nätter vid 4 tillfällen och jag var den första som intervjuades om våra erfarenheter av gästrummet. Utöver gästrummet har avlösarteamet i centrum och drop-in på dagverksamhet ingått i projektet.

Efter att vi fått höra fyra berättelser ur anhörigas dagboksanteckningar gav anhörigkonsulenten en bakgrund till projektet och en inblick i arbetet som gjorts under projekttiden. Avlösarteamet redogjorde för sina erfarenheter av samspelet och samverkan med anhöriga och närstående. Erfarenheter som man ska bygga vidare på när man vill införa avlösarteam i övriga delar av kommunen.

Därefter var det min tur att samtala (sittande på ett podium) med anhörigkonsulenten och en av personalen på S:t Persgatan om gästrummet och vad det betytt för KM och mig. Vi har tidigare provat olika former av växelboende, som inte utfallit så väl. Däremot har några nätter på gästrummet känts bra dels för att det är lätt att boka genom direktkontakt med boendet, dvs man behöver inte gå via bistångshandledare och koordinator och får genast besked om det är ledigt vid önskad tidpunkt. En annan sak som känts viktig för KM har varit att han på gästboendet fått ansvara för sin egen medicin (i en av mig ordninggjord dosett), vilket han klarar att göra hemma. På frågan om hur mitt liv har påverkats av att vara anhörigvårdare, berättade jag att jag successivt har fått anpassa mitt liv genom att KM långsamt blivit sämre och nu är helt rullstolsburen och beroende av hjälp. När jag 2002 opererade min högra höft kunde han fortfarande gå med hjälp av rollator och vi gjorde promenader runt vårt kvarter, jag med mina kryckkäppar och KM med sin rollator. Hemtjänst, avlösning i hemmet (10 tim/månad), dagaktiviteter och gästrummet blir mer och mer viktigt för mig för att kunna komma hemifrån ibland. Därefter berättade jag att jag har ett nätverk med familj (tyvärr inga barn och barnbarn) och vänner i verkliga livet, men också att jag genom min blogg och facebook har ett stort nätverk och många vänner på Internet. Jag tror att flera av de närvarande blev både förvånade och imponerade och och fick förståelse för att man kan ha ett bra liv som anhörigvårdare. Det viktiga är att kommunen ställer upp med hjälp, ger den närstående möjligheter till egen tid och avlastning om man ska orka.

Det positiva och mycket glädjande är att man nu beslutat att de tre delprojekten ska permanentas. Utöver applåder och tack för min medverkan fick jag en fin ros, som får avsluta dagens inlägg. Eftersom jag glömt att ladda batteriet i kameran kunde jag inte ta några bilder, men jag ska få några skickade till mig, så jag får återkomma med foton från seminariet.